Vi går där längs med vägen, min hand i din, och jag tänker att snällasnälla gud låt aldrig det här ta slut. Men det gör det ju ändå till sist, det gör det alltid. Och så plötsligt, din hand lämnar min och jag står ensam kvar och ser dig försvinna bort i dimman.

-

Tårarna tränger sig på som vanligt och mörkret är där igen. Den korta stunden då våra händer rörde varandra var ett ljus, en liten lucka ut och bort från verkligheten. Men så fort kontakten bröts så stängdes den där luckan hastigt.