Jag vet inte ens vars jag är längre, vars jag befinner mig. Allt som någongång betytt något är försvunnet. "du&jag" är försvunnet. Även om det inte varade så länge, så var det det bästa som någonsin hänt mig. Vissa kanske bara tar det här som tomma ord, men det är sanningen. Och den svider så jävla hårt. Allting är bara tomt och jag vet inte ens vad jag ska göra åt det. Helt ärligt så finns det inget jag kan göra heller. Jag älskar dig så jävla mycket, och när du skrev så där..verkligen allt försvann ur mitt huvud. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag bara fanns. Jag var bara en befintlighet i ett rum. Jag var ingenting. Du gjorde mitt liv så perfekt och du fick mig att må bra. Och jag fattar inte hur eller varför det blev såhär egentligen. Men nu är det som det är och det finns inget jag kan göra. Jag orkar inte med allt det här nu och jag vet inte ens hur jag ska kunna beskriva vad som snurras i mitt huvud. Men I guess I was wrong. Jag trodde så jävla mycket på allt det här, men tydligen inte. Det finns så mycket jag vill säga, men jag vet inte alls hur jag ska formulera det. Jag har verkligen aldrig gråtit så här mycket över en kille. Och jag brukar oftast inte gråta över killar. Det är sjukt. Men ja.. vet att det här är ett fett långt och typ onödigt inlägg..

Men tack för allt du gav mig, all den lycka och kärlek jag fick känna. Jag förstår om jag inte är värd dig eller så för du är faktsikt världens underbaraste. Jag önskar dig all lycka i världen..Men ja, tack för tiden.